Idag har många tankar väckts kring synen på en själv som tonåring, som barn.
Man kan välja att tänka, hu så hemskt, var jag tillsammans med han, gjorde jag det? Hur fan såg jag ut och gud så pinsamt.
Eller så väljer man att tänka, tänk vilken fantastisk tid, vad roligt vi hade, vi vänner umgicks nästan varenda dag, vi delade glädje och sorg, skvallrade och växte upp ihop. Vi utvecklades åt olika håll, skapade ny intressen, växte ifrån varandra och började bli dom individer vi är idag.
Hade vi inte varit dom vi var för 10 år sedan, så kunde vi ju inte ha blivit dom vi är idag.
För även om vi idag inte känner igen oss i dem vi var då, så är det ju ändå jag som var den personen. Jag var Sofia Lundström 15 år gammal, jag körde Yamaha DT, satt vid elden med mina vänner, snuskskämtade om allt från falukorvar till mashmellows. Min pojkvän hette Daniel, jag lyssnade på hårdrock och spelade doom, blood och diablo. Mina vänner var mitt allt och det är en av de mest fantasiska tiderna i mitt liv.
Även om du inte är den personen du var för 10 år sen idag, varför ska det kännas jobbigt? Varför är historia så känsligt? Tänk istället så här, vilket fantastiskt liv jag haft, titta på vännerna runtom på bilder och minnen. Vem var jag då och hur har jag förändrat mitt liv?
Åh, jag blir så jäkla nostalgisk, dags på återträff snart? *snyft*
Man kan välja att tänka, hu så hemskt, var jag tillsammans med han, gjorde jag det? Hur fan såg jag ut och gud så pinsamt.
Eller så väljer man att tänka, tänk vilken fantastisk tid, vad roligt vi hade, vi vänner umgicks nästan varenda dag, vi delade glädje och sorg, skvallrade och växte upp ihop. Vi utvecklades åt olika håll, skapade ny intressen, växte ifrån varandra och började bli dom individer vi är idag.
Hade vi inte varit dom vi var för 10 år sedan, så kunde vi ju inte ha blivit dom vi är idag.
För även om vi idag inte känner igen oss i dem vi var då, så är det ju ändå jag som var den personen. Jag var Sofia Lundström 15 år gammal, jag körde Yamaha DT, satt vid elden med mina vänner, snuskskämtade om allt från falukorvar till mashmellows. Min pojkvän hette Daniel, jag lyssnade på hårdrock och spelade doom, blood och diablo. Mina vänner var mitt allt och det är en av de mest fantasiska tiderna i mitt liv.
Även om du inte är den personen du var för 10 år sen idag, varför ska det kännas jobbigt? Varför är historia så känsligt? Tänk istället så här, vilket fantastiskt liv jag haft, titta på vännerna runtom på bilder och minnen. Vem var jag då och hur har jag förändrat mitt liv?
Åh, jag blir så jäkla nostalgisk, dags på återträff snart? *snyft*
Inlägg
0 kommentarer, klicka här för att kommentera!:
Skicka en kommentar