När orken tar slut.

På fredagförmiddagen åkte vi söderut mot påskmys med familjen min.
Vi plockade upp vårat sopförråd på vägen, det kommer bli så fint när det är målat
och står klart uppe vid vägen.

Sen stod påskmiddag hos mormor på schemat. Massor av folk (barn) och mat.
När vi kom hem satt vi alla i köket hos mamman och pappan och pratade och myste.
Linda och Marcus var också där, det var roligt att träffa dem också.

På lördagen tittade vi på Madagaskar 2 och åt mat innan vi åkte hemmåt.

När vi kom hem, slog oss ned i soffan (Petter somnade) och jag tittade på Robinson så
släppte allt för mig, jag var så slut att jag bara grinade. Nu vill jag att det här ska vara över.
Jag orkar inte vara gravid längre, jag vill ha tillbaka mig själv, jag vill kunna göra saker utan att
lägga ned så mycket energi på det så jag bryter ihop när jag väl stannar av.
Jag vill tycka om att vara gravid, men jag gör det inte. Jag hatar att vara gravid, jag hatar de 5- 9 tabletterna jag måste ta per dag för att ens fungera. Jag hatar att spy och må illa dygnet runt. Jag hatar spänningshuvudvärken.

Jag vill bara att slutet ska gå fort nu för jag är så slut att jag vet inte vad som är upp och ner snart.