Hur ska man orka??

Hur är det möjligt att man förväntas orka med barn, familj, studier, fritid och CSN?

Det är nu två månader sedan jag skickade in min studiemedelsansökan, förväntade mig lite strul, men nu är det tvååååå månader sen och jag har inte fått något beslut än. Visserligen innebär det ju att jag inte fått avslag. Men jag önskar att jag kunde få ett svar så jag kan utifrån svaret veta hur jag ska göra med min ekonomi framöver!

Det som förargar mig mest är egentligen att man i Sverige inte får misslyckas utan att det ska straffa en resten av livet. Att det ska vara så svårt att få en andra chans när det gäller studier.

Hur resonemanget går vet jag, man ska inte kunna utnytja systemet. Men det innebär att man drar majoriteten över den kammen. Eftersom jag inte har slutförda studier sen tidigare så har jag inte heller rätt till studiemedel. Så enkelt är det i deras värld.

Alternativet till plugg? Hm, A-kassa, spring-vik och stämpling och andra roliga lösningar kostar samhället pengar i slutändan då det inte är någon vidare framtidsplan.

Med utbildning får jag jobb, kanske inte inom det jag utbildar mig till direkt, utan kanske efter ett tag. Men jag har en utbildning där jag läst lite juridik och statistik, det räcker lång väg för att få ett jobb i dagens samhälle!

Vilken framtid går vi mot om ungdomar inte får en andra chans till studier? Om det så är komvux, folkhögskola, universitet, eller ABF kurser? Ska misstag verkligen betyda mer än framtiden? Jag var sjukskriven sista året på gymnasiet, läste upp betygen på folkhögskola, hoppade sedan av lärarutbildningen. Innebär det att jag inte förtjänar en andra chans till en utbildning?

One strike, you're out?